Ibland känns det som om man bara går sönder inuti. Som när orden slår mot en med en sådan kraft att man är förvånad över att man ställer sig upp igen, och går vidare. Låtsas som att allt är okej trots att det inte är det. När man önskar att man vore döv så att man slapp höra de orden som sårar. Eller när man vill slå allt sönder och samman för att man är så trött på orden som aldrig vill ta slut. När man slåss i förtvivlan bara för att inse att orden ändå sitter kvar.

/ Flickan i spets