Jag saknar När du säger Att du saknar mig Jag saknar Att veta att Jag är din Jag saknar Att vara Din och ingen annans

Dikt skriven av mig 4/5-2011.

Jag saknar dig.
Nu, 2/2 2012, har det gått 2 år sedan du försvann. Du var en del av mitt liv då jag aldrig varit lyckligare, men också en tid då jag aldrig varit olyckligare. Du har varit den underbaraste någonsin, och inget var egentligen ditt fel. Du var mitt liv, men också anledningen till att jag ville få ett slut på det. Du har varit så mycket, men inget är ditt fel. Jag vet nu att vi aldrig kommer att ses igen, men jag tror att jag klarar mig nu. Jag klarar mig utan dig även om jag önskar att det inte vore så (...?).

/ Flickan i spets

Snart ska jag gå till skolan. Snart ska jag gå ut i kylan, gå till skolan och sitta där i x antal timmar innan jag går hem igen. Sedan ska jag göra läxor. Det här känns fel. Allt känns fel, livet känns fel. Det ska inte vara såhär. Det ska inte vara såhär bra, inte såhär stilla. Inte så tomt.

Jag vet att jag har skadat mig bara för att få känna mig levande. Men är det inte lite tidigt nu? Jag vill inte att livet ska vara likadant dag efter dag. Ska det kännas såhär att må bra? Att inte ha ångest och att ha demonerna efter sig, att ta sig igenom dagarna utan att skära? Jag vet inte om jag vill. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad som är meningen. Saknaden trycker inte ner mig lika mycket längre, jag är inte längre nere i en förödande depression, så varför är jag inte glad? Varför känner jag inte hur skönt det är att leva, hur skönt det är att på något sätt få vara fri? Varför har jag känslan av att vara instängd utan ångesten? Jag förstår inte hur det kan vara såhär. Jag vet inte ens om jag mår bra. Men jag ska ju må bra, jag borde må bra. Men jag gör inte det, tror jag inte. Varför?

Saknaden drar inte ner mig.
Behovet av att skada finns inte där alls lika mycket.
Depressionen är nog rätt så borta.
Jag är inte självmordsbenägen.
Så varför är jag inte glad?

Allt är ju bra.
Kanske är det just det, att det är bra. Bättre. Att det inte finns något att sakna, att det inte finns... något att kämpa för? Jag är så van vid att kämpa för att överleva att det känns fel att leva nu när jag mår bra, för vad har jag att kämpa för? Kanske inte fel, men det känns konstigt, annorlunda, ja, kanske fel. Varför ska jag leva utan att kämpa? Varför får jag leva utan att ständigt kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan? Vad är det som är fel med mig?
Allt. Varenda del är fel, inget är rätt. Jag gör allt fel och är allt fel. Sitter tyst och säger inte ens ifrån när Han slår mig eller när orden träffar mig med sådan kraft att jag går sönder inombords men sitter utan tårar på utsidan. Varför?

Kanske är det inte meningen att mitt liv ska vara såhär. Eller så är det meningen, bara att jag inte har vant mig än, vid att livet fakiskt inte alltid är en kamp. Eller, det är det väl, men kanske inte mellan liv och död. Men det har varit det länge nu, så vad är skillnaden?

/ Flickan i spets

Ibland känns det som om man bara går sönder inuti. Som när orden slår mot en med en sådan kraft att man är förvånad över att man ställer sig upp igen, och går vidare. Låtsas som att allt är okej trots att det inte är det. När man önskar att man vore döv så att man slapp höra de orden som sårar. Eller när man vill slå allt sönder och samman för att man är så trött på orden som aldrig vill ta slut. När man slåss i förtvivlan bara för att inse att orden ändå sitter kvar.

/ Flickan i spets