Snart ska jag gå till skolan. Snart ska jag gå ut i kylan, gå till skolan och sitta där i x antal timmar innan jag går hem igen. Sedan ska jag göra läxor. Det här känns fel. Allt känns fel, livet känns fel. Det ska inte vara såhär. Det ska inte vara såhär bra, inte såhär stilla. Inte så tomt.

Jag vet att jag har skadat mig bara för att få känna mig levande. Men är det inte lite tidigt nu? Jag vill inte att livet ska vara likadant dag efter dag. Ska det kännas såhär att må bra? Att inte ha ångest och att ha demonerna efter sig, att ta sig igenom dagarna utan att skära? Jag vet inte om jag vill. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad som är meningen. Saknaden trycker inte ner mig lika mycket längre, jag är inte längre nere i en förödande depression, så varför är jag inte glad? Varför känner jag inte hur skönt det är att leva, hur skönt det är att på något sätt få vara fri? Varför har jag känslan av att vara instängd utan ångesten? Jag förstår inte hur det kan vara såhär. Jag vet inte ens om jag mår bra. Men jag ska ju må bra, jag borde må bra. Men jag gör inte det, tror jag inte. Varför?

Saknaden drar inte ner mig.
Behovet av att skada finns inte där alls lika mycket.
Depressionen är nog rätt så borta.
Jag är inte självmordsbenägen.
Så varför är jag inte glad?

Allt är ju bra.
Kanske är det just det, att det är bra. Bättre. Att det inte finns något att sakna, att det inte finns... något att kämpa för? Jag är så van vid att kämpa för att överleva att det känns fel att leva nu när jag mår bra, för vad har jag att kämpa för? Kanske inte fel, men det känns konstigt, annorlunda, ja, kanske fel. Varför ska jag leva utan att kämpa? Varför får jag leva utan att ständigt kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan? Vad är det som är fel med mig?
Allt. Varenda del är fel, inget är rätt. Jag gör allt fel och är allt fel. Sitter tyst och säger inte ens ifrån när Han slår mig eller när orden träffar mig med sådan kraft att jag går sönder inombords men sitter utan tårar på utsidan. Varför?

Kanske är det inte meningen att mitt liv ska vara såhär. Eller så är det meningen, bara att jag inte har vant mig än, vid att livet fakiskt inte alltid är en kamp. Eller, det är det väl, men kanske inte mellan liv och död. Men det har varit det länge nu, så vad är skillnaden?

/ Flickan i spets

Jag vet att de kommer att fråga det på Lyckoplatsen imorgon. Jag hoppas att ML frågar hur det är, hon brukar göra det. Fast, ska jag svara ärligt den här gången? Det kommer som automatiskt för mig, "bra", säger man bara - men är det inte det man oftast väntar sig? Varför frågar man ens, om man ändå alltid förväntar sig samma svar? Om man ändå ska svara samma svar, "bra". Kanske är det för att få höra det där "sådär" eller vad det nu kan vara, en dag. Äsch, nu vet jag inte vad jag skriver.

De kommer också att fråga hur jag hade det i helgen. Vad svarar man då? Jo, bra, som på allt annat. Men om jag ska vara lite ärlig den här gången, vad svarar jag då? Jo, jag har varit hos Honom. ML, som vet, eller, anar att något inte är som det ska, kommer... ja, vad kommer hon att göra? Kanske reagerar hon annorlunda än den där andra, som jag bara träffat ett par gånger (som inte vet). Speciellt om jag säger sanningen - Han slog mig. Fast, det är klart, alla reagerar ju olika. Men jag tror ML har det på känn lite, att det är något. Fast den där gången för länge sedan när hon frågade, då sa jag att det var bra hos Honom. Jag ljög. Jag ångrar det nog lite. Men jag vet att en annan hade berättat för henne, för jag hade sagt att Han är inte så snäll mot mig. Men saker hade ändrats sedan dess, och just då var det bra hos Honom. Så, då ljög jag väl inte? Jag kunde ju inte veta att det inte skulle vara bra för alltid.

Så, hur är det med dig då, frågar de på Lyckoplatsen. Jag svarar sådär, och de frågar varför. Jag säger att jag har varit hos Honom i helgen. Eller så frågar de istället direkt: hur var det i helgen? Jag svarar, hur som helst, sådär. De frågar varför, och jag svarar: Han slog mig, lite bara. Han slog mig "lite bara", som om det är något vanligt, eller? Kommer de att tro det? Och så frågar de: hur ofta? Jag svarar: ibland. När är ibland? Om jag ska vara ärlig så är det väl... ibland. Mest är det när jag inte lyssnar. Så, egentligen är det ju mitt fel. Att han slår då. Men jag känner att de borde få veta nu. Fast, då måste de ju fråga, förstås. Om de bara frågar hur är det med dig då, så säger jag väl sådär. Kanske. Men det blir lättare om de frågar hur det var i helgen. Det känns inte riktigt lika mycket mitt fel då, för då undrade de ju hur det var i helgen, inte hur det var med mig. Men jag är ganska säker på att de frågar både och. Åtminstone det om helgen, ganska säker är jag. Fast, ännu säkrare är jag på att de frågar hur jag hade det i skolan. Och då blir det ju inget med vad jag har tänkt säga. Och kanske inte heller om vi sitter allihopa - man vill kanske inte att alla ska få veta att Han slår mig. Eller så blir det så. Vem vet, vi ser imorgon hur det blir. Om det blir något av det alls.

/ Flickan i spets

Imorgon är det skola som vanligt. Vet inte om jag tycker om det eller inte. Egentligen gör jag inte det. Och jag ska inte ens till Lyckoplatsen efteråt. Men i övermorgon ska jag det (kommer bli såå bra!). Jag längtar så otroligt mycket till tisdag. Då får jag träffa ML, har inte sett henne på ett tag. Hoppas hon har saknat mig lika mycket som jag saknat henne, eller åtminstone tänkt på mig (för jag har nog mest bara tänkt på henne, vet inte om jag har haft tid att sakna). Fast när jag tänker efter, varför skulle hon göra det? Hon har säkert haft det underbart och inte tänkt på mig i ens en sekund. Eller, kanske. Men, inte tänka negativt nu! Nej, på tisdag får jag ju äntligen träffa henne!